Synpunkter till Lennart.Wasling@culturum.se
Redaktörens egen hemsida

Åter till
Frufällans startsida

Frufällans Bastuklubb kan vi följa tillbaka i tiden till 1946. Vid Frufällans Fastighetsägareförenings årsmöte den 20 mars detta år tillsattes en kommitté, bestående av Einar Pettersson (Robo), Erik Nolborg (Nolbacken) och Gunnar Svensson (Viken), för att undersöka om intresse fanns för bildandet av en bastuklubb. Kommittén sände ut listor för teckning av andelar à 30 kronor i en blivande bastubyggnad. 38 Frufällebor tecknade sig för medlemskap i klubben; Fastighetsägareföreningen gav ett bidrag på 200 kronor och dessutom fick man en del privata gåvor. När klubben insåg att de insamlade summan inte skulle räcka till bygget tillskrevs Fristads kommun och man fick 300 kronor av kommunala medel.

Lämpligaste plats för att bygga en bastu ansågs vara på Längjum Skinnargårdens allmänning vid sjön [vid nuvarande Loggvägens slut]. Byggnaden uppfördes av byggmästaren Wilhelm Karlsson (Ugglebo), som lämnat ett anbud på 1 175 kronor. Sedan värmeaggregat och nödvändiga inventarier inköpts blev totalkostnaden 1 700 kronor. En del utrustning, såsom spegel à 4,75 och termometer à 2,90 tillkom förstås. Och en våg att mäta »framgångarna» med kostade 65:-.

Invigning

Söndagen den 3 november 1946 kunde man ta bastun i bruk. Vid ett inledande möte kunde kommitténs ordförande redogöra för tillkomsten. Kommittén avtackades, föreningens namn fastställdes till Frufällans Bastuklubb och en styrelse valdes: ordförande blev Einar Pettersson, kassör Erik Nolborg och sekreterare Karl Samuelsson (Albo/Solbacken). Till revisorer utsågs Georg Lundgren (Nybo) och Berndt Palmqvist (Bergvik).

Kostnaden för ett bad fastställdes till 25 öre för dem som tecknat andelar och 75 öre för övriga. 23 personer gjorde ett premiärbad på invigningsdagen.

Ordföranden meddelade att överenskommelse träffats med fru Ingrid Fhinlöf (Granebo) angående eldning och städning av bastun. Hon skulle för detta arbete få 4 kronor per baddag. Senare övertogs denna syssla av fru Karin Emanuelsson (Örehäll).

149 badande kunde räknas in under den första månaden. När vintern var som kallast minskade de badandes skara (38 st), för att nå sin topp i augusti (163 st) nästkommande år.

Tillbyggnad

Efter två år var bastun för liten och en tillbyggnad gjordes av byggmästaren Wilh. Karlsson för 1 675 kronor. Första delen av kajmuren med sitt rörräcke stod klar 1950; för detta arbete fick stenläggare Rask 550 kronor. Muren kompletterades 1953 med en stentrappa ner i sjön. En ny järntrappa med räcken anskaffades 1958 för 215 kronor.

Damerna var också med från början och fick sina egna tider, torsdagskvällen var deras. Några av de tidiga dambastarna var Ester Börjesson, Ingrid Fhinlöf, Elsa Lundin ... Småbarn fick följa med mammorna till badet. 1952 tyckte dock några av damerna att det blev trångt och stojigt med alla barn, och damerna fick en extra tid på onsdagar efter kl. 20.00. Då var barnen portförbjudna.

År 1955 avsade sig Einar Pettersson, på grund av sjukdom, ordförandeskapet i föreningen. Han efterträddes av Gunnar Svensson. Utöver honom bestod styrelsen då av Tor Pihlblad (Altorp), Erik Nolborg, Berndt Palmqvist och Josef »Skommis» Johansson (Granbacken). Revisorer blev Fingal Lundin (Stenhammar) och Karl Samuelsson. Dessa personer innehade sina förtroendeposter resten av 50-talet.

Bastun eldades med ved, företrädesvis gamla trälådor som kunde inköpas (»Tomlådor, 2 lass: 25:-», enligt bokföringen; ordf. Einar Pettersson arbetade på Systembolaget och kunde där få tag på trälådor). År 1952 rapporterades att snatterier förekommit i vedboden, och att en dörr borde uppsättas där. Herr Nolborg hade en dörr, som han kunde skänka.

Man diskuterade 1959 en ombyggnad av vedboden, men också om det var lämpligt att gå ifrån vedeldning och satsa på eluppvärmning i stället. Resultatet blev emellertid att en oljeanläggning installerades 1960 av ordföranden/rörläggaren Gunnar Svensson för 625 kronor. Oljan var ju ända fram till oljekrisen i början på 1970-talet mycket billig: 1969 kostade den 155 kronor per kubikmeter.

Inspektion av
bl.a. Georg Lundgren (t.v.)


En yster Erik Ohlsson.
(Erik var på den tiden innehav. av AB Merser, Österlångg. 11)

Brand

En katastrof drabbade sedan klubben. Fredagen den 16 mars 1962 inträffade nämligen en brand i bastun och hela byggnaden förstördes. De badande var dock snabbt på det klara med att bastun måste återuppföras så fort som möjligt.

Som tur var hade årspremien på 27,20 kronor för försäkringen inbetalats, och så småningom kunde försäkringsbolaget utbetala 14 347 kronor. Det räckte inte för att täcka hela skadan. Fristads kommun gav klubben ett anslag på 1 700 kronor. Ett femårigt lån på 4 000 kronor fick dessutom tas för finansieringen av en ny byggnad (den nuvarande).

För byggnadsentreprenaden svarade denna gång Bertil Andersson från Ljung. Ett särskilt stort arbete nedlades, mot en blygsam ersättning, också av Palmqvist, som i sin tur hade hjälp av herrar Sjöblom, Nolborg, Andersson, Fransson och kanske någon mer.

Den nya bastun stod klar och kunde invigas, med 15 svettande frufällebor och kände boråsprofilen »Bastu-Eric» Andersson närvarande, den 23 februari 1963.
 

Idrottsföreningen hade också visst engagemang i bastun, och kunde efter sina träningar få med 15–20 personer för lögning. Och de, liksom de andra, passade på att avsluta med lite »drick» – enligt bokförda poster inköpt hos Bengtssons, senare Frufällans Livs. 1963: gick det åt 615 flaskor av Pilsner klass II (48 öre buteljen). Traditionen lever vidare!

Nya badare har efterhand kommit till såsom Åke Hellén, Sten-Erik Lindgren, Nils Ekblad, Lasse Ohlsson, Anders Lagström, V.J.(?), Per Holmqvist, Lars Bolmstrand, Lars Skoglund ...

Ekonomin har inte varit något större bekymmer genom åren. När det saknats likvida medel har ibland någon medlem skjutit till en summa extra. Fristads kommun bidrog länge med en summa (1963: 250 kronor = 20 % av de totala intäkterna). Frufällans Fastighetsägareförening gav också bidrag. När sedan Frufällan fördes till Borås kommun gav Idrottskontoret ett driftsbidrag på 1 200–2 000 kronor på 1980-talet.

Baddata från 1981: 655 bad; 3 275 kronor i intäkter; 5 kr/bad.

Namnändring – i moralpanikens kölvatten

Namnet Frufällans Bastuklubb gav länge en tydlig vink om vad man sysslade med vid Öresjös strand. Men med HIV-epidemin och AIDS-skräcken på 1980-talet blev det annat, och verksamheten kunde ifrågasättas — låt vara att inte just Frufällan var i blickpunkten.

Namnet bastuklubb kopplades till att människor träffades och hade sex. Moralpaniken bredde ut sig snabbt. En lag (»Bastuklubbslagen», 1987:375) stiftades och bastuklubbarna kände sig föranlåtna att snabbt byta namn. (Lagen togs bort den 30 juni 2004.)

Därför blev Frufällans Bastuförening det nya namnet! Och nu vågar ingen ens dra en homo-historia vid ölet efter badet, eller ...!?

I dag

Badandet har fortsatt genom flera decennier och är nu inne på det sjunde. Numera är bastun öppen för herrar på onsdagskvällar och lördagseftermiddagar; damerna har torsdagen som sin egen dag.

Ordförande i föreningen är numera Tommy Pettersson. Han assisteras av brodern Tore som sekreterare och Bengt-Åke Carlander som kassör.
 

Här förs statistik (lämnas till Socialstyrelsen?).


Julfest



<klicka på bilden>

Frufällans läckraste ynglingar spänner sina muskler — 28 februari 2009.

Jan Fridell och Andreas Carstensen.