Gyltas grotta — romanen och myten

Herman Bjursten

Poet med tragiskt slut

Bland gatorna i stadsdelen Byttorp hittar vi Bjurstensgatan, som minner om två personer — far och son — med detta namn. Den förre är prosten och riksdagsmannen Anders Bjursten (1783–1834), den senare författaren och skolmannen Herman Bjursten (1825–1866). Han är därmed den ende av våra författare, som offentligt blivit ihågkommen i Borås yttre stadsmiljö.

Vad han skrivit är det däremot inte så många som minns. Han var ändå en relativt etablerad författare under sin livstid, och åtminstone hans lokala ämnesval kan fortfarande vara av visst intresse.

Herman Bjursten föddes i Borås den 24 mars 1825. Hans far var kyrkoherde i Borås och Fristads församlingar. Fadern utsågs till riksdagsman 1834, men efter endast några månader i huvudstaden avled han i en hjärtattack.

Herman studerade i Borås, Skara och Uppsala. Han promoverades 1851 med avlagd magisterexamen. Han lärde känna författarinnan Emilie-Flygare Carlén och hennes make, hos vilka han deltog i litterära soaréer. I den kretsen umgicks också Wilhelm von Braun. De två kom att bli goda vänner, även om Braun ibland skojade med Bjursten och hans författarskap på sitt typiskt raljerande sätt.

Bjursten blev lektor i latinska språket vid Stockholms Gymnasium och undervisade där. Stor betydelse hade han som skolman med sin Litteraturhistoria, som inte innehåller den vanliga uppräkningen av namn och torra data. Det är i stället en bok med dikter och prosastycken där eleverna kan lära känna själva litteraturen.

Omslag till 25-öresbok från 1913.

Ödets lek och Gyltas grotta

Herman Bjursten var mer intresserad av sitt författarskap än sin lärarroll och gav sig på flera litterära områden. Som romanförfattare debuterade han med Ödets lek 1850.

»Herman Bjursten hör inte till den svenska romanlitteraturens mästare. Hans romaner, som utkommo på 1850-talet, vunno för sin tid stor spridning, men har nu fallit i glömska.»
 

Så kan vi läsa i förordet till en senare upplaga av Ödets lek, den roman som ändå stått emot tiden bäst. Annars är hans romaner spännande, med stark demokratisk prägel och fyllda med romantiska äventyr. Och även när de betecknas som historiska bär de inte sällan drag av mycket »ohistoria».

Den roman som har mest anknytning till vår bygd är Gyltas grotta som gavs ut 1853. I förordet till romanen upplyser Bjursten, att den romantiska berättelsen är känd i hans hemort och att den vilar på historisk grund. Ändå låter han — i en handling förlagd till 1263 — salen i riddar Gyltas gård vara utstyrd i gyllenläderstapeter och takfresker, där jaktscener och grupper ur den nordiska mytologin är framställda. Och pater Augustinus i Påtorps kloster frukosterar på en hjärpe, en kalvkotlett och en flaska ypperlig bourgogne!

Boken handlar om Peder Gylta som hade sin sätesgård i Fristad »ungefär en mil från den goda staden Borås». Där finns också ett kloster med en myckenhet av intriger. Peder hamnar efter en uppgörelse i onåd hos kyrkans män och blir »fridlös». Tillsammans med sin älskade Katarina tar han sin tillflykt till en grotta vid Öresjö. På hösten upptäcks de och försöker fly i en båt, men kan inte komma undan och »slutna tätt till varandras hjärtan, störtade de sig på en gång över relingen av båten … Och vågorna bredde en svepduk av vitt skum över den djupa grav, som vaggade i sitt oroliga sköte den fridlöse och hans brud …».

Romanens tendens är en vidräkning med den katolska kyrkan och ett bidrag till »prästlistens historia». Där beskrivs munkars och nunnors liderlighet, dolkar och giftflaskor samt illistiga anslag mot unga jungfrurs dygd.

Många i trakten har uppfattat boken som en verklighetsskildring.  Redaktören, som själv är uppväxt ett par hundra meter från grottan, har hört om en hemlig gång som gick från grottan ner under sjön. Trots idogt sökande har den förblivit dold!

Namnet Gylta är dock verkligen historiskt — första gången känt 1390 — och sätesgården Påtorp i Fristad är ättens hemvist. I annalerna finns en Peder Gylta (1484–1527) upptagen. Han var, förutom häradshövding i Skåning (Skaraborg), även prästmunk (med fyra barn!) i Vadstena kloster från 1514. Kanske kan det förklara förekomsten av ett kloster i romanen. Mest känd är den Bengt Gylta (1514-1574) som dubbades till riddare vid Erik XIV:s kröning 1561 och blev riksråd 1566.

I Claës Johan Ljungströms Åhs och Wedens härader samt staden Borås från 1865 kan man läsa följande om Långesten (sid. 82):

En sägen är i orten gängse, det en Herr Peder Gylta framför altaret i Fristads eller Länghems [Längjums] kyrka skall hafva dödat en munk eller prest, hvarefter han till bot för detta brott skulle vid Påtorp uppbyggt ett kloster. Sägnen om mordet i kyrkan torde vara grundad, och finner trovärdighet, när man betraktar forna tiders ej blott tilltagsenhet, utan ock sjelfhämnd, samt andra liknande förhållanden, då det Katolska presterskapet störande ingrep i familjelifvet och sedan icke kunde nås annorlunda än genom öppet våld, hvilket å andra sidan betraktades dels såsom utkrävande af rättvisa, dels såsom prof på hjeltemod; men att Peder Gylta byggt Kloster vid Påtorp saknar så tillvida grund, som ingen af de män, som sysselsatt sig med att beskrifvande af Klostren inom Fäderneslandet, derom nämner det ringaste.

Väl har ett gärde i Borgstena namnet Klostergärdet och den Påtorp förbiflytande ån kallas Munkån såsom ock 3:je predikantbostället Gingrid St. Bredgården varit Klosterhemman, men äfven detta bevisar ingenting för klostrets vid Påtorp tillvaro, ty sådane namn förekomma än här, än der i landsorterna, sedan den tiden gårdar och egor skänktes till ofta fjerrbelägna kloster, och Munkar drogo landet omkring och gjorde än illa, än väl, då de, i sednare fallet, icke sällan röjde väg, lade bro, planterade trädgård o. s. v.
 

Ljungströms bok kom ju tolv år efter Bjurstens Gyltas grotta — 1865 resp. 1853. Det visar att sägnen var allmänt känd i bygden, och med tanke på att Bjursten lämnade Fristad redan som barn bör den ha varit allmänt känd.
 

Gyltas grotta var ett populärt motiv på äldre vykort.

Bjursten på 1860-talet

Bjursten var äregirig och sökte vinna erkännande genom sitt författarskap. Dessvärre greppade han över nästan alla litterära genrer, såsom romanen, dikten, dramat, översättningen och litteraturkritiken. Han hade en del framgångar och vann priser för sina verk.

Författaren August Blanche nedskrev några notiser om sina vänner. De samlades i Minnesbilder, och utkom 1872, fyra år efter Blanches död. I avsnittet om Herman Bjursten saxar vi följande:

»Men Bjursten var ej den som gaf tappt. I ett enda famntag ville han omsluta alla grenarna ur vitterhetens stam, och med en arbetsförmåga som få kastade han i samma handvändning ut i dem alla. Det var för många batterier för ett enda tändrör. Också förnaglades de snart, och, hvad som dervid merendels händer, det bättre fick springa öfver klingan med det sämre. Så blef han mången gång orättvist bedömd, men dertill var han sjelf skulden. Den som vill höja sig öfver alla, måste bereda sig på en fruktansvärd kamp. — — —»

Slutet

I november 1866 reste Bjursten till Uppsala. Han hade varit sjukledig för en depression en tid och önskade sannolikt uppsöka vänner på sin ungdoms studieort. I Stockholm var han helt ensam och inte fann han någon som kunde hjälpa honom i den svåra situation han befann sig i. Hans liv ändades på ett dramatiskt sätt — av egen hand, natten till den 12 november 1866.

Då han var en relativt välkänd person beskrev dagstidningarna omständigheterna till dödsfallet. Aftonbladet och även tidningen Upsala publicerade följande:

»Lektorn i latinska språket wid Stockholms Gymnasium, philosophie doctorn Anders Bjursten, slutade här i går natt sitt glada poetiska lif på det mest tragiska och beklaganswärda sätt. Det blef hans werkliga ’Ödets Lek’. Han befanns näml. i går morgon kl. 8 liggande död och längesedan kall, utsträckt på golfwet med hufwudet emot kakelugnen i sitt logis å Gamla Gästgifwaregården häristaden, i följd af en mycket djup skärning twärsöfwer strupen. Han led af det djupaste swårmod och ledsnad wid lifwet.»
 

Ovanstående text har varit publicerad i Från Borås och de sju häraderna, 2007 — i en artikel om Boråsförfattare, skriven av mig, Lennart Wasling.