Föregående sida

Frälsets och adelns historia

Den svenska frälsets tillkomst räknas från 1280, då Alsnö stadga utfärdades av kung Magnus Ladulås. Redan på 1230-talet fanns dock ett andligt frälse. (Det tyska låneordet adel kan beläggas i Sverige tidigast 1516.)

Sveriges befolkning vid denna tid kan beräknas till cirka 800 000 personer. Det fanns då 300 frälsepersoner (senare ätter) och ett tiotal riddare.

Magnus Erikssons landslag 1347 påbjöd en viss rangordning inom frälset: rådsherrar, riddare och svenner. Bönder kunde vinna inträde i frälset genom att göra rusttjänst.

Från 1435 utgjorde adeln tillsammans med präster, borgare och bönder de fyra riksstånden.

Grevar och friherrar

Gustaf Vasa avled 1560 och hans äldste son Erik blev ny kung (Erik XIV). För att höja anseendet för kungahuset i utlandet och för att blidka högadeln ville han utse grevar och friherrar. Vid kröningshögtiden 1561 dubbades därför tre grevar och tio friherrar.

De tre grevarna var Svante Sture, Per Brahe d.ä. och Gustaf Johansson Tre Rosor. Per Brahe var kusin med den nye kungen. De två andra hade samma moder Kristina Gyllenstierna, som först var gift med Sten Sture d.y. och sedan med Johan Turesson Tre Rosor (kusin till Gustaf Vasa). Kristina var kusin med ägaren till Vinsarp och Årås Carl Eriksson Gyllenstierna (d. 1541).

Högst i rang bland grevarna, och den förste som utnämndes, var Svante Sture som fick grevskapet Västervik med bl.a. Stegeholms slott. Nummer två var Per Brahe, som fick Visingsö och nummer tre Gustaf Johansson Tre Rosor med Bogesunds grevskap. De tilldelade förläningarna var små i förhållande till vad de redan ägde före utnämningen. Senare utökades grevskapens storlek.

Ibland anges felaktigt att Braheätten klassades som den förnämsta. Den fick visserligen n:ro 1 vid introduktionen på Riddarhuset 1626, men det berodde på att de andra två då redan var utdöda.

Riddarhusordning

Gustav II Adolfs riddarhusordning från 1626 fastslog adelns organisatoriska ställning i riket.

Adeln indelades i tre klasser:

  I. Herreklassen (grevar och friherrar)

 II. Riksrådsättlingar tillhörande obetitlade ätter

III. Obetitlad adel (svenner)

År 1660 fanns i den första klassen 27 ätter, i den andra 9 resp. i den tredje 120. Karl XI utnämnde 600 nya adliga ätter under sin regeringstid. År 1693 fanns 75 ätter i första klassen och 407 i den tredje. Vid Karl XII:s död räknade adeln 60 grevliga, 137 friherrliga och 1 576 adliga ätter.

De två högsta klasserna räknades som högadel (»högvälborne») och den tredje som lågadel (»välborne»). Vid interna omröstningar i Riddarhuset hade varje klass lika värde. Med 1719 och 1720 års riksdagar ändrades detta och alla adelsmän fick lika rösträtt (i de flesta frågor).

Hattar och mössor

Motsättningar då det gällde svensk utrikespolitik kom att leda fram till framväxten av två fraktioner i adelsståndet. Den ena förde en försiktig och sparsam politik som hade som mål att låta Sverige återhämta sig ekonomiskt och leva i fred. Denna linje stöddes till en början av en majoritet inom ståndet. Med tiden kom denna politik att kritiseras, speciellt av yngre adelsmän ur officers- och ämbetsmannakretsar. För att understryka hur gammalmodiga och sömniga de försiktiga var kallades de för »nattmössor». Själva kallade de sig »hattar»; storvulenhet var deras främsta politiska idé.

Adelns privilegier.

Nya tiden

Med 1866 års riksdagsordning (grundlag) upphörde den gamla ståndsriksdagen och den nya tvåkammarriksdagen trädde i dess ställe. Adeln gavs dock en fortsatt ställning som offentligrättslig korporation med bestämda förvaltningsuppdrag. I riksdagens första kammare gynnades adelsmän av valreglerna .

Konungen miste rätten att adla genom 1974 års regeringsform.

Adeln är idag uppdelad i ridderskap (betitlad adel = grevar och friherrar) och adel (obetitlad adel). Baron är en annan benämning på friherre, men titeln används normalt i Sverige enbart vid muntligt titulering. Baronessa är en titel som ej används i Sverige.

 
 
 
Före Gustaf Vasas tid hade kungen valts till sitt ämbete. Vid riksdagen i Västerås 1544 lyckades han ändra i landslagen så att Sverige övergick från valrike till att bli arvrike. På detta sätt säkrade han tronföljden för sin egen ätt gentemot konkurrerande anspråk från framför allt Stureätten.

Motståndet från adeln mot den ärftliga kronan var stort långt fram till Karl XI:s envälde. De ville ha ett valkungadöme och välja mellan sina egna kandidater.

Med ett arvkungadöme ändras också lojaliteterna i samhället på ett drastiskt sätt.
 

Riksdagens historia

 


 
Föreningen Änglagårdsbilen – startsida