Föregående sida

Mathilda till Frankrike

Hemma igen efter 90 år i förskingringen

av Göran & Solvig Wigén
 

Ända sedan Änglagårdsbilen, nedan kallad Mathilda, kom i föreningens ägo och blev känd bland Mathis-klubbens medlemmar i Frankrike har det funnits ett stort intresse från deras sida att få se vår pärla. Bilen är ju den äldsta av detta märke i världen och det ger ju en extra krydda. Kunniga personer där nere har också varit oss behjälpliga när det gäller spörsmål av allehanda slag. När så årets klubbträff förlades till La Bresse i Nordöstra Frankrike under tiden 24–27 augusti år 2000 beslutade vår förening att åka ner dit och visa upp bilen. Den gick dock inte för egen maskin utan transporterades på en släpvagn dragen av en personbil.

Göran och Solvig Wigén använde sin Audi som dragbil dit ner, medan Arne och Maj-Lise Johansson samt Jens och Kais Böhn tog flyget ner och deltog i festligheterna vid klubbens möte.

För att finansiera resan har föreningen letat sponsorer. Motortidningen Nostalgica erbjöd en summa mot att de fick skriva en artikel om den. Andra företag har också bidragit med pengar. Den största kostnaden får i sådana här fall alltid de deltagande stå för, men det får föras på nöjeskontot. Och det gör man gärna, för det är en upplevelse att komma ut så här.

<Klicka på bilden>
 

 
 
Mot Frankrike

Tillverkad i Strasbourg

Den fabrik, där vår bil tillverkades 1911, ligger i Strasbourg 40 mil öster om Paris och på gränsen till Tyskland. Då låg Strasbourg i Tyskland, men efter första världskriget tillföll denna del – Alsace/Elsass – Frankrike. De flesta betraktar nog vår bil som fransk ändå.

Årets träff med Mathis-klubben var förlagd till La Bresse, som ligger några mil söder om Strasbourg.


 
Solvig i Strasbourg

Avfärd från Dalum

Tisdagen den 22 augusti år 2000 startade resan från Dalum med personbil och släpvagn innehållande Mathilda. Vi ämnade sedan ta nattfärjan från Göteborg till Kiel. Väl framme vid kajen tänkte vi köra ombord på övre bildäck, men släpvagnen var för hög och vi fick vända och köra ner igen, och fick sedan plats mellan de stora långtradarna på nedre däck. Där räckte höjden bra!

Fler bilder

Tyskland

I strålande sol anlände vi på onsdag morgon till Kiel och körde av båten där. Vid 11-tiden passerade vi Hamburg och någon timme senare var det dags för första tankningen. Kl. 14.00 hade vi ätit en stadig lunch söder om Hannover och var på väg igen. Strax efter kl. 15.00 tog vi en liten »sovpaus». Vi åkte mestadels på småvägar. Autobahn reparerades och vi leddes hela tiden in på »umleitung». Inte helt fel, för vi fick därigenom åka in i mysiga gammaldags byar. Så småningom gav vi oss ut på A7 och hittade Gaststätte Rimberg, 502 m.ö.h. Högsta platsen runt Kassel med en vidunderlig utsikt. Här blev det kvällsmat och sedan tidigt i säng.

Torsdag 24 augusti kl. 07.45 startade vi från Rimberg i strålande sol från en molnfri himmel. Tankade både oss med frukost och bilen med bensin. Vi hade tio mil till Frankfurt, men ett par mil norr om stan blev det tät trafik och ibland fick vi krypa fram. Kl. 10.05 hade vi i alla fall kommit igenom stan och var på väg ut på en fyrfilig väg som sedan blev full av vägarbeten. Kl. 11 tog vi fikapaus i en halvtimme och passerade sedan Heidelberg.

Vid 15-tiden passerade vi gränsen till Frankrike vid Strasbourg. Efter att ha ätit på McDonald's (till Görans förskräckelse, men vi hittade inget annat). Efter en slingrande och vådlig färd över bergen, rena alpkörningen, rullade vi in i La Bresse. För att hitta rätt till hotellet följde vi efter några Mathis-bilar, varvade sedan hotellet och fick till sist instruktioner på franska om parkering. Fransmän!! Organisation!! Vi blev hänvisade till ett hotellgarage för att Mathilda var så »fragile» och för att man inte hade vakt i hotellparken den natten. Många bilar började anlända och mycket hälsande på gamla Mathisvänner med mycket pussar på kinderna. Stor middag med mycket vin som avslutades med ett skönt insomnande i en härlig säng. John Blund kom direkt till både Mathilda och oss.

 

Europas vägkorsning

Det medeltida namnet på Strasbourg var Strateburgum som betyder »borgen vid vägarna». Många var de vägar som korsades här, handelsvägar, pilgrimsvägar och arméernas härvägar. Än idag kallas staden »Europas vägkorsning» och tittar man på en karta förstår man varför – Strasbourg ligger mitt i hjärtat av Europa. Stadens historia går tillbaka till år 12 då den romerske prokonsuln Drusus mellan floderna Ill och Bruche lät uppföra en befästning till skydd mot de anstormande germanerna.

 

Fredag

Fredag morgon efter frukost gick vi bort till garaget för att väcka Mathilda Hon startade direkt, glatt och piggt backade hon ut och vi körde de 200 m till parken där vi i motlutet upp till parkentrén fick släppa fram ett antal bilar. Då ville Mathilda inte, hon hade ingen ork och hon fick då glida bakåt, stanna och vila en stund. Ny satsning, hon startade direkt och vi puttrade in i parken under välkomstrop. Väl på plats omringades hon och beundrades. Bilar hade nu börjat fylla parken – det skulle bli 62 fordon innan kvällen. Jag startade henne och kollade, men allt var utan anmärkning. OK då, tänkte jag, hon kanske var lite morgontrött i morse.

Vid lunchen, som på franskt maner varar i timmar kom så Arne och Jens med fruar Maj-Lise och Kais, som flugit ner. Sedan var det dags för mottagning med borgmästaren i konventhallen i La Bresse. Denne hälsade alla välkomna med vin i glasen samt tal av olika personer och visning av den stora Mathis-utställningen som ordnats till vår ära. Stor välkomstmiddag blev det sedan på kvällen.

 

Lördag

Lördag morgon efter frukost: Mathilda visar en viss motsträvighet, hon är tung i veven. Men nu gäller det, 130 km på alpvägar ska vi köra idag. Vi rullar igång henne och faller in i kortegen, men i första backen efter en kilometer tappar hon orken, medan andra kör om får hon vila och vårt humör dalar. Är det redan kört? Arne säger nej f-n, är vi nu här efter allt så får det bära eller brista! Motorn startar och Mathilda går sakta men säkert uppåt den branta backen med 10º stigning och till vår stora lättnad piggnar till. Hon går allt bättre, når 975 m efter 6 km klättring och sedan bär det av neråt med en hastighet av 40 km/tim. Och självklart fick Mathilda applåder uppe på toppen.

 

Till nästa delmål åker vi utmed en spegelblank sjö in i storskogen. Vi svänger av till Centre Ville i Gérardmer, där Mathilda möts med glädjerop och rungande applåder. Kunde Sara vid 90, så kan väl Mathilda!). Här får vi kaffe och Arne drar fast vänster hjul fram, som är något löst. Mathilda startas med veven. Kl. 10.10 iväg på nästa slinga, mot stoppskyltar, genom stan i tät trafik – rondellkörning. Arne! Håll i hatten, lockarna får fladdra fritt. Polis ser till att vi åker rätt; det går upp, upp. Treans växel gäller – för oss i följebilen tvåans! Folk utmed vägen applåderar och visar tummen upp. Vi har nu kommit 796 m.ö.h. Mathilda körs på 4:ans växel och spinner vidare, rusar sedan nerför i 55 km/tim och vi kommer ut på plan vägsträcka. Mathilda njuter av alpluften.

Nästa delmål blir orten Anould kl. 10.45, där vi mottages med musikkår och drillflickor. Mathilda får fanfar och mycket applåder vid inkörningen på torget. Här förplägas vi med aperitif, vitt vin och snacks. Det finns cola och juice till chaufförerna också!

Kl. 11.40 avfärd mot nya äventyr, folk vinkande överallt och fotograferande. Vi färdas drygt en mil på en rätt plan vägsträcka. Sedan uppför några kilometer för att sedan komma ner i dalen Longemert-Retournemer (här fanns en verkligt fin camping). Härifrån klättrar vi upp till c:a 1 200 m.ö.h. Mathilda törstig, kokar, får påfyllning med mineralvatten, tar sig en liten paus.

Lunchen hägrar och kl. 12.50 är vi framme på »härbärget» där vi äter en stadig lunch med förrätt (paj), varmrätt (kalvkött, fläsk) och rosévin, rödvin samt avslutar med blåbärstartalette och kaffe. Lunchen färdig efter drygt två timmar. Hur vore det med siesta?

 

Sedan bär det av nerför. Vid 16.00-tiden tar vi en rast för att sedan bestiga Bonhomme via vägen som går runt krönet. Vid halvsextiden har vi kört uppåt en längre sträcka, Mathilda behöver vatten – hon är het, het! Efter nytt vatten har Mathilda fått nya krafter, gör omkörning i uppförsbacke av annan gammelbil. Vi är nu 950 m.ö.h. och varnas för slingrade väg i tre kilometer. Vad har det varit förut då!? Ja, uppåt går det; ser skylt med 1134 m.ö.h., sedan kommer något farligt, lutning 10°, neråt, neråt. Hastigheten 50 km/tim, men stupen har inte kommit ännu. Vi passerar sjön Lac Vert, som är mycket vacker. Platsen Schlucht 1 139 m.ö.h. passeras och Mathilda får applåder. Ja, så ser vi då skylten till La Bresse och finner att det är 11 km kvar av vår utflykt. Här står franska poliser för att varna oss för denna serpentinväg ner. Allt går bra och kl. 19.20 åker vi in i La Bresse efter att Mathilda har kört 13,2 mil! Vi är alla glada och nöjda.

Efter en timmes paus är det samling i matsalen för festmiddag. Kvällen avslutas med underhållning av Mathismedlemmar. Vi svenskar underhåller också. Arne spelar dragspel och vi sjunger »Uti vår hage». Kais och Jens dansar hambo. Mycket exotiskt för fransmännen, som ger oss stående applåder. Vi somnar ovaggade!

Mathilda vilar ut i parken under beskydd av vakter – men plötsligt brakar helvetet lös. Åskan dånar mellan bergen och regnet vräker ner. Nu blir hon dränkt, tänker vi, även om suffletten är uppe; inga sidoskydd! Det är redan för sent att springa ut, ser eländet framför mig.

 

Söndag

Söndag morgon stiger jag upp med ljuset över bergen, regnet har slutat, går direkt till Mathilda där hon står blänkande av vattendroppar och helt torr invändigt. Jag tror jag drömmer, bara resväskorna på pakethållaren är blöta. Fantastiskt! Tog med dem på rummet där de fick torka och gick sedan ner till frukosten.

Vi skulle åka till ett skidhotell för årsmötet för Les Amateurs de Mathis direkt efter frukosten. Då kommer Arne och Jens in, de hade varit och kollat Mathilda och Arne skulle kolla motorn, den satt fast, gick inte att rubba. Vad hade hänt? Den har skurit var första tanken. I natt, hur? I med växel och ett ryckande fram och tillbaks. Ping, sa det skarpt under huven och allt lossnade, va’ nu? Där låg magneten lossliten, stålbandet som håller denna vid fundamentet avslitet. Magneten hade skurit. Här låg ju hela orsaken till alla problem vi haft: en helt nyrenoverad magnet, som vi just fått tillbaka före avresan. Tur i oturen, den enda reservdel vi hade var en gammal grållemagnet (Grålle=traktor). Nu gällde det. Jag stack iväg till mötet, som skulle avslutas med farvällunch.

Arne och Jens skaffade fram lastpallar, domkraft och skruvade av baljan under motorn (värsta jobbet) och bytte magneten. Lagom till lunchen, i regn som börjat igen, kördes Mathilda upp till skidhotellet där tal hölls av Clubpresidenten Jean Pierre Miniot med stort tack till oss svenskar som kommit den långa vägen och klarat den mycket hårda alpkörningen – bara en Mathis från Holland fick kardanhaveri – och därefter överlämnades Mathisflamman till nästa års arrangör i Nantes Bretagne.

Intervjuer och bilder av olika tidningar innan Arne och Jens med fruar tog sin hyrbil och körde till Basel för att flyga hem. 

 

Solvig och jag körde ner till hotellet, bytte till våra tidsenliga kläder för att köra ner till podiet på torget där stor presentation genomfördes inför stadens befolkning. Därefter till garaget med en suck av glädje och tacksamhet. Middagen på kvällen var full av lovord och farväl när många åkte efter en otroligt lyckad men nervös Mathisträff för oss med vår 90-åriga Mathilda.

Avståndet hit från starten i Dalum var cirka 125 mil.

 
 


 
Föreningen Änglagårdsbilen – startsida