Synpunkter till Lennart.Wasling@culturum.se
Redaktörens egen hemsida
Åter till
Frufällans startsida

 
       
Borås–Herrljunga Järnväg

År 1854 beslutades om byggande av den statliga Västra stambanan (Stockholm–Göteborg) och den stod klar i hela sin sträckning 1861. Från Borås väcktes omedelbart frågan om en privat förbindelse med stambanan och man kom fram till att anknytningen borde ske i Herrljunga.

Boråsarnas kommunikationsbehov var i första hand att nå en närbelägen punkt på stambanan och därmed övriga centrala delar av landet, men också för att underlätta transporten av spannmål från Skaraborgs län.

Järnvägen mellan Borås och Herrljunga byggdes på rekordtid och den 30 juli 1863 skedde invigningen i närvaro av kung Carl XV och den 7 augusti öppnades banan för allmän trafik.

Sträckan var cirka 42 km och spårvidden smalspårig 1 217 mm (eller »snålsparrig» efter landshövdingen Eric Sparre; alternativet var troligen att ingen järnväg alls byggts, så ingen skugga må falla över denne gentleman).

Banan byggdes 1898 om till normalspår (1 435 mm).

Frufällan fick ingen hållplats från början — här fanns ju bara ett par torp vid denna tid.


Här nedan en tidig beskrivning av järnvägslinjen Fristad–Borås.


BHJ-loket Eric Sparre, 1890.

ur »Vägvisare till Lantbruksmötet i Borås [vid Brodal]» från 1880:


Nu återstår af vägen till Borås blott 1,2 mil, och denna vägbit har otvifvelaktigt att uppvisa de mest natursköna utsigterna under resan. De första tre tiondelarne från Fristad bär det oupphörligt nedåt i en lutning af 1 på 100, ett litet stycke till och med 1 på 80. Banan framgår genom skogsmark. Fristads skolhus synes till venster. Straxt derpå passeras en uthuggning i skogen, och längst fram uti densamma, också på venster sida, visar sig en vacker, stilfull villa af sten i en lummig ekdunge. Den heter Löfåsen och tillhör Snickerifabrikören P. G. Andersson äfven egare af det till höger belägna Tegelbruket. Inom kort glesnar och upphör barrskogen, till höger utbreder sig Öresjö med sin ansenliga vattenspegel och de väldiga bergshöjderna der bortom; bantåget öfvergår på en präktig bro ån Viskan, strax innan den utfaller i sjön, och ånghvisslan signalerar ankomsten till Sparsörs anhaltstation. Strax förut passeras till höger en kolossal bautasten, som i sin mån vittnar derom, att det tidigt brutits bygd i dessa trakter. Till venster ligger Tegelbruket och Slättäng med en egendomlig manbyggnad, prydd med ett slags torn (eges af Hr. Aug. Larson). Litet längre upp i backarne finnes ett ställe med det betecknande namnet Paradis, arrenderadt af f. kaptenen Williamsson.

Sparsörs vackra egendom med dithörande tegelbruk tillhör Riksdagsfullmäktigen P. G. Sandberg i Mörlanda. Familjer från den närbelägna staden pläga vanligen slå sig ned på sommarnöje härute. Banans omgifningar blifva härifrån alltmera pittoreska. Till höger har man fortfarande det djupblå vattnet; till venster resa sig de skogkransade bergen allt högre och närma sig samtidigt alltmera sjön, så att utrymmet för jernvägen blifver allt trängre. Snart stoppas den hittills skarpa farten och tåget framglider helt sakta genom en trång passage, som blifvit utsprängd i kanten af det höga, öfverhängande berget, hvilket förut stupat nästan lodrätt ner mot sjön. Ingeniörvetenskapen har här firat en vacker seger. Så alldeles utan fara var det emellertid icke att leda jernvägen genom detta pass, ty det lärer någongåog hända under källossningen om våren, att en och annan sten lossnar deruppe på höjden och ramlar ned på banan. Strax till höger om spåret ligger ett dylikt nedrasadt block af kolossala dimensioner. Med den noggranna försigtighet, som alltid här iakttages, torde dock numera faran vara liten eller ingen.

Med ökad fart brusar tåget vidare och öfvergår snart landsvägen vid Skinnfällan, ett litet vackert beläget ställe till höger, som eges af Öfverbanmästare [Jacob Emanuel] Levander. Något längre bort på samma sida ligger Jutagärde, med en hög rödmålad manbyggnad. Midt emot uppe i berget till venster om banan visas än i dag »Gyltas grotta», ehuru man ej är fullt säker, om det är den rätta, enär en dylik med samma namn äfven finnes på vestra sidan af Öresjö. Strax bortom Jutagärde ligger ånyo en anhaltstation. Då denna passerats, närmar man sig snart den utomordentligt vackert belägna egendomen Skogsryd, tillhörig ortens riksdagsman Brukspatron C. G. Otterborg. Man måste emellertid skynda sig att taga det ståtliga, flaggprydda corps-de-logiet i betraktande, innan man hinner så långt som midt framför det, ty då bortskymmes det plötsligt af en djup bergskärning, hvarigenom banan stryker fram. Då denna passerats, utkommer tåget på en mycket hög bank, »Räfsrydsbanken», den ansenligaste på hela linien i afseende på både höjd och längd, och djupt nere vid dess fot till höger går landsvägen, som dock snart viker af åt vester och förlorar sig i en skogsbacke åt Sjöbo till. Man ser nu för sista gången Öresjö, som hela vägen från Sparsör alltsomoftast skymtat fram mellan träden. Tåget har nu en lång och skarp stigning att arbeta sig upp för, och når slutligen dess högsta punkt vid Sjöbomosse, som är den sista anhaltstationen på linien. I närheten, men utom synhåll ligger den täcka egendomen Sjöbo, tillhörig Regementsskrifvaren L. Ph. Medin, djupt nere i Viskans dalgång och alldeles på stranden af denna å, som härstädes, sedan den nyss förut lemnat Öresjö, är ganska ansenlig.


 


I Vägvisare till Lantbruksmötet finns vidstående beskrivning.

Författarens far Jacob Levander bytte namn på torpet Skinnfällan till Jakobsdal.







Tre tåg i varje riktning per dag; 1885.





Lokaltrafiken Borås–Fristad ombesörjdes av den s.k. Ångvagnen. Den stannade bl.a. i Frufällan, vilket ånglokstågen ej gjorde förrän 1938.


<förstora bilden>




Ångvagnen stannade på följande ställen:
Sjöbo-mosse, Långesten, Öresjö,  Skogsryds sommarrestaurant, Jutagärde (Skogsryd), Frufällan och Sparsör.

 

»Med ångvagnen till Sparsör»,
tidningsurklipp <pdf, 350 kb>

Skinnfällan är ett torp, som låg där en villa med adress Skogsrydsvägen 121 nu ligger. Som framgår av citatet ovan ägdes torpet då »af Öfverbanmästare Levander» med förnamnet Jacob. Därav namnet Jakobsdal i stället för Skinnfällan som finns på vissa kartor från den tiden.
 

»Järnvägsveteran från Frufällan (Levander)», tidningsurklipp <pdf, 360 kb>


Öfverbanmästare Jacob Levander.

Skogsryds station

Utefter sjöstranden i Skogsryd byggdes vid sekelskiftet ett antal exklusiva sommarbostäder för de förmögnare textilfabrikörerna i Borås. En station anlades vid Skogsryds restaurant och en vid Jutagärde (där växelspåret nu ansluter till huvudspåret, 100 m norr om EFS nuvarande kyrka). Den senare fick namnet Skogsryd, trots att det egentliga Skogsryd är där restauranten låg.

Stationen vid Skogsryds restaurant flyttades 1909 söderut 200 m  (ungefär vid koloniträdgårdens ingång) och fick namnet Öresjö. Samtidigt lades Långestens hållplats ned; den låg alldeles söder om korsningen mellan nuvarande väg och järnväg.

Skogsryds station byggdes långt innan den i Frufällan kom på plats. Den första »anhaltsstationen» fanns där redan omkring 1880. När sedan ett nytt stationshus uppfördes i Fristad, flyttades det gamla 1901 till Skogsryd. Byggnaden innehöll expedition, väntsal och bostad (2 r+k) på första våningen och bostad (3 r+k) på andra. Dessutom tre uthus.

År 1938 upphörde persontrafiken vid Skogsryd — p.g.a. av det konkurrerande bussbolaget hade koncession på sträckan ut till stadsgränsen — och flyttades till Frufällan. Stationen användes som mötesstation fram till årsskiftet 1948/49, då den slutgiltigt upphörde att fungera. Stationshuset användes som bostad för SJ-personal fram till 1964, och revs 1966.




Skogsryds station, 1913.
<förstora bilden>

Stationsnamn: Frufällan, Skinnfällan eller Gyltenäs

Omkring år 1902 gjorde de första uppehållen i Frufällan. Tio år senare byggdes den första väntkuren alldeles intill landsvägskorsningen. Där fanns grindar, som sköttes av syskonen Andersson på torpet Frufällan i närheten. Det var endast lokaltågen till Fristad (bland annat den kända ångvagnen som användes av resenärer till/från Skogsryds restaurant), som stannade i Frufällan; de ångtåg som gick till Herrljunga stannade i stället i Skogsryd fram till 1938.

Det var när tågen började göra uppehåll i Frufällan som man behövde ett namn på stället. Det togs från det närmast belägna torpet, som hade namnet Frufällan. Om den första hållplatsen hade lagts där den nya stationen byggdes, dvs. 100 m söderut, hade namnet på hållplatsen sannolikt blivit Skinnfällan (eller Jakobsdal), eftersom det då hade legat närmast.

När sedan bebyggelsen ökade under 1930-talet var det dags att bygga en riktig stationsbyggnad 100 m söderut. Den blev färdig 1938 och bestod av väntsal, expedition och toaletter. Den var i byggd i funkisstil och mycket ovanlig som järnvägsstation. Frufällan fick då också status som station, efter att tidigare ha varit s.k. hållplats. Samtidigt upphörde persontrafiken vid Skogsryd.

Frufälleborna var mycket stolta över den moderna byggnaden; det lär bara ha funnits tre i denna stil i hela Sverige.

Mindre stolta var de tydligen över namnet Frufällan, för 1936 hade fastighetsägarna framfört önskemål om att hållplatsens namn skulle vara Gyltenäs, efter Herman Bjurstens roman Gyltas grotta. Det bifölls dock ej.



Frufällebornas stolthet, stationen i funkis-stil från 1938. Foto c:a 1942.



Någon minns kanske björkarna vid sidan om stationsbyggnaden. De stod i »brunnar» som var cirka 1 m djupa och fina att gömma sig i. Långt senare förstod man att marken var uppfylld för att perrongen skulle komma på rätt nivå i förhållande till spåren.
Den första anhaltsbyggnaden låg 100 m till höger, nära vägkorsningen.




Spårsidan 1946.


Torsten & Birgit Hennix (släkt med Siesings) anländer till Frufällan 1935.


Frufällans väntkur från 1912. Den flyttades 1938 till Skalle och därifrån till museibanan Anten-Gräfsnäs Järnväg (AGJ) 1987.
Bilden från Skalle 1957.
(Foto: B Thulin).


Idag står hållplatsbyggnaden 2 km norr om Antens station. Den är i ganska dåligt skick och har fått det obegripliga namnet Dirhuvden. (Men jag/redaktören har varit där och beskrivit dess forna öde).


En ung resenär (Bengt Siesing, f 1950) vid den karakteristiska entrén i funkisbyggnaden.

Busstrafiken

Stationen var även avsedd att användas av bussresenärerna på linjen Fristad–Borås. Trafiken utökades efterhand, men vissa linjer bortom Fristad var trafikerade redan innan 1938.

Till stadsgränsen vid Skogsryd (vändplatsen finns ännu kvar 100 m norr om EFS Ekehagen) körde Lillhages bussar (från 1945 kommunaliserat till Stadsbussar). SJ-bussarna fick inte göra uppehåll för att ta upp passagerare på sträckan Frufällan–Borås, utom vid Öresjö (utanför koloniträdgården) och i Sjöbo (vid den stora eken vid Barnhemsgatans början). Detta var en eftergift till SJ, för att järnvägshållplatserna lagts ned på dessa ställen. (Sjöbo hållplats låg rakt öster om Barnhemsgatan, där järnvägen når sin högsta punkt på sträckan; en avstängd väg passerar järnvägen där.)



Busstidtabell




Stationen, med postens expedition närmast, 1971. (Foto: B Thulin)

Förstatligande, elektrifiering – och bankras

Många järnvägslinjer fick ekonomiska problem under depressionens 1930-tal. Detta var ett av skälen till att de då förstatligades. För BHJ-banan skedde det 1940 och den tillhör sedan dess Statens Järnvägar (SJ).

År 1949 togs ett nytt växelspår (till Skogsryd — där fanns tidigare ett växelspår), med stickspår (nu borta), i bruk. Samtidigt elektrifierades banan och försågs med ett ställverk som fällde bommarna. Stationshuset tillbyggdes norrut med godsmagasin. Omkring 1954 gjordes en ny tillbyggnad åt söder med lokaler för postexpedition.

Inför elektrifieringen skulle banans sträckning vid bergen nära sjön rätas. Sprängning av en tunnel genom berget diskuterades, men ansågs bli för dyrbart (600 000 kronor). Mängder med sprängsten östes i stället ned på den dyiga sjöbottnen. Den nya järnvägsbanken fick ligga obelastad över vintern för att sätta sig ordentligt och ett nytt spår med större kurvradie lades sedan ut. När sedan en mindre rälsbuss passerade skedde ändå ett ras vid syllkanten. Ännu mer sten fick fyllas i sjön och järnvägen måste flyttas tillbaka till gamla sträckningen. Efteråt kunde man konstatera att en tunnel hade blivit billigare att bygga.
 







Frufällans station 1988,
i starkt förfall.
 
Stationen obemannad,
väntsalen stängd och
perrongen borttagen.

På 1940-talet fanns här en kiosk som var öppen 06.00–22.00!


Anders Lagström vid den rivna stationen 1992.

På 1950-talet var Frufällans station oftast bemannad med två tjänstemän/tågklarerare, bland andra Hans Samuelsson (1948–60), Bengt Engström, John Börjesson, Bengt Jacobsson och Rolf Claesson, på dagtid. Till elvatåget på kvällen kom sedan den pensionerade järnvägaren Leonard Malm och fällde bommarna. Han hade tidigare skött stationen i Skogsryd och bott i stationshuset där.


*** Frufällans järnvägsstation ***
Beskrivning ur Sveriges Järnvägsstationer, 1950
<pdf, 1 MB>

Edmondska biljettsystemet

Biljetter till de vanligaste destinationerna var förtryckta och stämplades vid köp med datum — det Edmondska biljettsystemet. Resande till andra stationer fick handskrivna biljetter.

Vid returresan, eller redan vid utresan för enkelbiljetter, tog konduktören alltid tillbaka biljetten. Varför gjordes detta, var det nog en del som undrade. Men, biljetterna hamnade i Frufällan och liknande mindre stationer, där personalen fick sortera dem, föra statistik och kontrollera att ingen saknades. Men det ryktas att en hel del biljetter hamnade i slänten vid banvallen och eldades upp, för inte ens de som hade till uppgift att sortera dem förstod syftet.


Tågklarerarna Bengt Engström och Hans Samuelsson (1951).


En Edmondsk biljett.

Slutet

Resande- och godstrafiken vid Frufällan indrogs 1968. Posten var kvar i sina lokaler till den 30 april 1992. I december samma år revs den ovanliga stationsbyggnaden i funkisstil.


X5 216 i Fristad 1986.

Referenser

Mera detaljer om banan finns att läsa här:

http://www.historiskt.nu/normalsp/bhj/bhj_inneh.html

Bok: Bertil Thulin, Borås–Herrljunga järnväg, 1988. (B.Th. 1931–2011)


Bertil Thulins bok.


 
Åter till Frufällans startsida