Synpunkter till Lennart.Wasling@culturum.se
Redaktörens egen hemsida
Åter till
Profiler


Sigvard Berggren

Sigvard Berggren (f 1923 i Stockholm, d 2009 i Kinna) kom 1950 som tekniker från Stockholm till Borås, där han lämnat sin första fru Eva Kristina och dotter. Han bodde i Frufällan 1951–1954, hyrde Björkebacken [Klippvägen 2], och gifte sig då med Gertrud Fiedler från Frufällan och fick två barn. Därefter flyttade han till Tosseryd och fick en ny familj med hustrun Cèlestine. Från 1960-talet och fram till sin död sammanbodde han, och gifte sig med, Eva, som han träffat i djurparken.

Sigvard är känd för att ha gett sig på många olika saker i livet. Tekniska lösningar på olika problem var ett av hans stora intressen. Under kriget på 1940-talet var det omöjligt att få tag på bensin för nöjeskörning. En bekant till honom hade en båt. Hur skulle den drivas framåt om inte med trampkraft via en cykelkonstruktion. <Se boknotis om detta typiska Berggrenprojekt.>
 

Framtidsbilen Future

Efter kriget växte drömmen om en egen bil för många. Men den var ouppnåelig ännu flera år fram i tiden. Det var därför som hemmabyggda åk kom på modet. »Hembyggsrörelsen» handlade dock till största delen om s.k. cykelbilar som fick trampas fram. En och annan hade möjlighet att sätta en liten motor på sitt bygge — ofta en trehjuling — men den största av dem alla (tror jag) och märkligaste kom från Frufällan.

År 1952 kunde Berggren presentera sin hembyggda bil Future — en bil som han tänkte skulle ta honom ända till Afrika. Bilen väckte stor uppmärksamhet långt utanför Frufällans gränser.

Det började så här: Våren 1951 träffade han Ragnar Björklund, ägare av Borås Bilverkstad på Magasinsgatan 14. Denne hade ett outnyttjat utrymme i sin verkstad och Berggren fick låna detta. Han hade emellertid själv »tummen mitt i handen» och fick anlita bilmekanikern Henrik Neuman för det praktiska arbetet. Detta var också i en tid när svetsning började användas, och det krävdes expertkunskap för att hantera utrustningen. Acetylengas fanns ej att få i tuber, utan fick tillverkas i en sinnrik apparat där vatten tillsättas på kalciumkarbid. — »Jag hade lärt mig av min svetslärare Sparrén», säger Neuman.

Berggren hade gjort utmärkta måttsatta ritningar på en bil, som liknade en DC-3:a utan vingar. Rita och konstruera kunde han nämligen. Bilen byggdes på ett förlängt Dodge-chassi från 1938, ursprungligen en 7-sitsig taxibil som tillhört Björklund. Den hade då en alltför svag 6-cylindrig sidventilsmotor (60 hkr), som snart byttes till en V8-motor. Neuman svetsade och monterade detaljer på chassi och kaross. Motorn placerades i mitten av bilen, och utrymmet bakom förarplatsen fördelades mellan motorrummet och »salongen». Den senare var tänkt att användas för övernattning för ett par personer (på resan till Afrika).

Karossen var gjord av längsgående stålrör (totalt 140 m, avstånd mellan dem c:a 35 cm) som kläddes med 0,75 mm plåt. Det var omöjligt att få plåten snyggt rundad kring rören efter svetsningen, p.g.a. att värmen leddes i plåten. Spackling måste till, upp till 1 cm tjockt lager. I Berggrens grannes, droskägare Sven Bohlins garage [Frufällebacken 18] fick Neuman utföra detta arbete. 5-liters dunkar med spackel inköptes, men man insåg snart att det skulle gå åt stora mängder och bli dyrbart. Berggren åkte då till ett sågverk och fick sågspån som blandades i spacklet. Någon invändig isolering las inte in.

En presentation i en tidning var inplanerad så det blev bråttom att utföra arbetet. »Under 10 dagar varken åt eller sov vi», säger Neuman. »Jo, lite mat fick vi — vegetariskt! Det var man inte van vid på den tiden». (förklaringen nedan under rubriken Råsaftstillverkare)

Vid några tillfällen visades bilen upp mot betalning; 3 kronor togs i inträde, åtminstone i Uddevalla Folkets Park. Vägen dit skulle den bogseras av Neumans lastbil med kätting. Ett bromsrör brast redan innan man kommit till Bollebygd och enda sättet att klara situationen var att öka farten successivt med dragbilen i backarna nedför där. Paret Berggren satt i Future och Celestine fick teckna åt Neuman i dragbilen, som fick kolla i backspegeln, hur farten skulle ökas eller minskas beroende på kättingens sträckning. Vid något tillfälle rände Future ändå in i dragbilen, men den var stabilt byggd, så den klarade sig.

Future hade en mullrande V8-motor på c:a 90 hkr och var således inget riktigt fartåk, men den var »go' å höra på» när den kom i backen från Solhult. Främst utmärkte den sig för sin flygplansliknande konstruktion av stålrör, en uppbyggnad som gjorde att den kunde rulla runt, sas det. En kommande säkerhetsbil kanske? Det där med runtrullandet är dock bara en skröna, det fanns inte med i konceptet.

Bilen var 6,2 m lång, 2,15 m bred och 1,5 m hög; den vägde nära 2 000 kg. Max. hastighet uppges ibland till närmare 200 km/tim. Det är dock en omöjlighet med en 100 hkr-motor, vilket framgår av en kommentar i tidskriften Motor nedan. Bränsleförbrukning vid en hastighet av cirka 80 km/tim uppges till 1,5 l/mil.

Registreringsnummer: P33133.
 

Bilen har presenterats i följande tidskrifter:

Teknik för Alla 1953, nr 4 <Hemgjorda fantasiåk>

Fart 1953, nr 4 <Svensk drömbil>

Motor 1954, nr 23 <Kan flygform upphäva bilens ekonomilagar?>

Das Auto 1956, nr 25 <Das Mohrrübensaft-Ungetüm>

Teknikens Värld 1956, nr 21  <Boråsbygd bil, vinglöst flyg!>.
 

Bilen förvaras sedan många år på Svedinos bilmuseum i Ugglarp (mellan Falkenberg och Halmstad).


Sigvard Berggren














Henrik Neuman, då och nu,



Sigvard Berggrens skapelse »Future» från 1952 – Frufällans enda bilmodell hittills!
Vid infarten till Borås Djurpark (Alidelundsgatan; Ryavallen och Solgårdar i bakgrunden).




Bilen har målats om två gånger sedan den kom till Svedinos bilmuseum.




Kanske hade Sigvard Berggren inspirerats av denna trehjuliga skapelse?
Dymaxion Car kallades den och konstruktören Buckminster Fuller
trodde på trettiotalet att den skulle revolutionera bilvärlden. Några prototyper byggdes.

 

Lejonet Simba

Berggren var en verklig mångsysslare och resor till Afrika skulle bli till nya projekt när bilbyggandet var avslutat. Författande av reseskildringar, fotografering och filmande skulle finansiera resorna.

Hans ovan nämnda bil Future visade sig inte vara så lämplig för turer till Afrika. I stället lyckades han få Ford att sponsra honom med en ny stationsvagn för resorna. I slutet av juli 1954 gjorde han sin första tur, då till Nordafrika med slutmål i Sahara. Året efter tog han sig till Central- och Östafrika, och spelade in filmen Under Kilimandjaro. Ytterligare ett år senare var det portugisiska Östafrika och Kongo som fick berggrenskt besök — nu var det filmerna Storvilt och Tropiska Afrika som spelades in <Artikel i tidningen Ford-världen, Juli 1958>.

1957 gjordes den längsta resan, 3 600 mil på 10 månader längs Nilen. Då var nya hustrun Cèlestine (1922-1985) med, och då hämtade han hem lejonet Simba. Filmen Mot Nilens källor spelades också in. 1960 och 1961 gjorde han också resor till Afrika.

Simba blev nog allra mest känt i Tosseryd, för där bodde Berggren då och byggde sitt Lejondalen (Björkhaga). På sitt ställe inhägnade han ett stort område med järnrör. Någon ättling till filmbolaget MGM:s filminledande rytande lejon kom också dit. Även andra djur fanns att titta på där.

Till det mer kuriösa med Simba var att Berggren försökte få henne att endast äta vegetarisk kost (förklaringen nedan under rubriken Råsaftstillverkare). Idén gick inte att genomföra; när Berggren visade morötterna, visade Simba klorna! Men det sägs att Simbas lekkamrat i hägnet, en collierhund, aldrig fick smak på kött.

Lejon på sta'n var en film som också hade anknytning till Tosseryd. Nils Poppe (stand-in: Sigvard Berggren) och Simba hade huvudrollerna. Även hunden, colliern Bill, hade en roll och fick 4 000 kronor i gage (skattefritt). Delar av filmen spelades in i Lejondalen 1959. <filmkontrakt> <artikel> <Svensk Filmdatabas>

Lejondalen och Borås Djurpark

Tusentals besökare kom varje helg — som mest 4 000 på en dag — och hela Tosseryd var fullt med bilar. Tosserydsborna var inte så glada alltid! Berggren tog kontakt med Borås kommun (Tosseryd ligger i dåvarande Fristads kommun) för att utveckla »konceptet». Kommunalrådet Frithiof Boo visade stort intresse och efter många turer hittade man den ideala platsen intill Folkets Park. Där skulle Borås Djurpark anläggas! Arkitekterna Tage Hedlund (allsvensk fotbollsspelare i Norrby; senare ritade han också Kolmårdens Djurpark – öppnad 1965) och Gösta Johansson från Kommunaltekniska Planeringsbyrån i Borås AB anlitades och tog väl vara på Berggrens idéer om hur djuren skulle vårdas. »Djur i natur» — inte »Djur i bur» — var hans devis. Det unika med satsningen var främst att många djur kunde gå tillsammans på savannen.

Djurparken invigdes lördagen den 12 maj 1962 och Sigvard Berggren blev självklart dess förste chef. Han innehade sedan posten fram till 1969.


Campingplatsen Jutagärde i Skogsryd hade på 1950-talet aldrig mer än tiotalet tält samtidigt. När Borås Djurpark, och något senare Knalleland, hade öppnats var Borås plötsligt en turiststad av stora mått och den nya campingplatsen vid Saltemad var ofta överfull med tält och husvagnar.

Inte ofarligt

Sigvard Berggren betonade alltid att om man visade djuren förtroende och inte använde våld, så var det tämligen ofarligt att närma sig de vilda djuren. Vid ett par tillfällen höll det dock på att gå illa. Han hade vid ett tillfälle ett lejon i källaren, som han inte litade på. När han vid ett tillfälle skulle ge lejonet vatten var han lite oförsiktig och lejonet lyckades sträcka ut sin ram/framben och få tag i honom utanför avspärrningen. Han blev biten genom foten, och sedan i arm och lår. Blodet forsade, men han lyckades ropa på hustrun Cèlestine, som kom och lyckades spruta vatten på lejonet. Detta släppte taget för ett ögonblick och han kunde komma loss. Lejonet sköts med revolver innan han for med ambulans till lasarettet. <artikel>

Vid ett annat tillfälle råkade han komma på fel sida om en gnu, som stångade honom svårt innan han kunde rädda sig undan. Skrivaren av dessa rader minns också att Sigvard hade bandage runt huvudet när Ingemar Johansson boxades på Viareds flygfält sommaren 1959. Björn Lindhoff och jag hade då ansvaret för att dra bort presenningen från ringgolvet innan uppvisningen började. Sigvard, som då var en prominent person i trakten, fick komma fram till världsmästaren; jag stod bakom. Bandaget den gången var nog bara ett minne av ett lekfullt famntag med Simba.

Tillsammans med nya livskamraten Eva (djurskötare i parken) hyrde Sigvard en stuga på Mörtön i Frisjön, Kinnarumma på 1970-talet. Där hade han med sig en chimpans och två geparder. Den naturliga avgränsningen för djuren var vattnet runt ön. Nu är det emellertid så att Frisjön är hårt reglerad och ibland blir vattenståndet lågt. Ja, så lågt att man nästan torrskodd kan promenera ut till ön. Man kan också gå åt andra hållet, och det var vad som hände vid ett tillfälle (men det kan också ha varit så att geparden simmade, enligt en »säker» källa). Plötsligt en morgon när fastlandsgrannen Bergstrand skulle hämta sin tidning stod det en gepard vid brevlådan. Båda lär ha blivit en smula skrämda, men överlevde situationen.



Mörtön i Frisjön, här med normalt vattenstånd – och utan geparder.


Omslaget till Boken om Simba, 1960.


Filmaffisch – Simba och Nils Poppe.


Annons för Lejondalen i Tosseryd, 1961.
Entréavgiften var 1 krona för de stora och 50 öre för de små.


Berggren leker med Simba i Lejondalen.
 

Konstnären Pierre Brassau

År 1964 blev en djurparksinnevånare känd över hela världen — chimpansen Peter. Han hade fått färg och penslar och fick måla som han ville. Konstverket signerades av någon(?) och ställdes ut på Galleri Christinae i Göteborg. Signaturen visade att konstnären hette Pierre Brassau, och att det var ett verk från en »spontanist».

Konstkritikerna blev lurade och konstnärernas organisation polisanmälde saken som falsk ursprungsbeteckning. Det hela ebbade ut, men händelsen blev ihågkommen i vida kretsar och för lång tid.

2009 lyckades man köpa tillbaka tavlan till Borås Djurpark.
 

  
Konstnären Pierre Brassau, alias chimpansen Peter, och hans uppmärksammade verk.


Vid Lejondalen i Tosseryd, 1962.
Celestine, Roy, Rolf, Ken, Mari Louise (Titti eller Tittelina), Sigvard och Lasse.


Dottern Tittelina med sin kamrat.


Sonen Lars-Christer med sin kamrat.


Celestine med barnen Tittelina och Ken.

Råsaft och klorofyllgröt ...

Berggren var också verksam på ett annat område. Idag betraktas det förvisso som helt normalt, men på den tiden var det ändå lite märkligt: han var en hängiven vegetarian, och tillverkade och drack morotssaft — redan 1948. Sådana personer kallades ju för frisksportare på den tiden. Som sagt, tiderna förändras.

År 1950 — han kom till Borås detta år — öppnade Sigvard Berggren affären Borås Hälsokost på Torstensonsgatan 9. Han öppnade året därpå Råkostrestaurangen på Allégatan 10 i Borås (som övertogs av Asta Sunding efter ett par år; senare av Axel Olsson). Där kunde man beställa hans populära klorofyllgröt, som var nyttig för alla och verksam mot det mesta i sjukdomsväg. Han hade också ett hälsohem vid Sjöbo-Näs vid Frisjön.

Berggren började 1954, i blygsam skala, servera råpressad morotssaft på Råkostrestaurangen. Han sålde den även till några butiker i Borås, under firmanamnet Råsaftfabriken (-centralen?). Tillsammans med Olof Svärd (innehavare av Hälsoboden, Stora Kyrkogatan 35) hyrdes en lokal på Skaraborgsvägen 90, nära Knalleland, för ökad pressning. På hösten samma år anställdes Lennart Josefsson för att i huvudsak arbeta med morotssaften. Verksamheten, som snarast kunde betraktas som en hobbyverksamhet för Berggren, självdog 1959. <artikel>

Vid denna tid hade hans intresse för Östafrikas djur och människor (genom projekt för brunnsborrning och bevattning) helt tagit över — tekniska innovationer ägnades också mycken tid. Planeringen av Borås Djurpark hade då också kommit igång, vilket krävde hans fulla uppmärksamhet. Hans djur flyttades senare dit och han blev dess chef när parken öppnade 1962, och fram till 1969.

... men inte Brämhults Juice

En skröna är att Sigvard Berggren även drev Tosseryds Råsafter. Det är inte sant!

Så här låg det till: En av Berggrens säsongsanställda medhjälpare, ovan nämnde Lennart Josefsson (se bilden till höger), visade tillsammans med sin hustru Eva intresse för att starta ett presseri för tillverkning av juicer. Detta var 1960. I trakten kring Borås fanns då ingen annan tillverkare. Och de visste att Sigvard Berggren hade kvar sina maskiner, och fick köpa dem. Nu var det ju den blivande djurparken som Berggren helt ägnade sig åt.

Yngve Johansson (ägare av Tosseryds Billackering) hade just gjort ett nybygge, och där fanns en tom lokal att hyra. I denna började den nya tillverkningen, men alltså utan Berggrens medverkan.

Peter Josefsson, son till Lennart, anställdes direkt efter att han slutat grundskolan 1969 och engagerade sig snart i att, tillsammans med fadern, utveckla verksamheten. Den enskilda firman Tosseryds Råsafter ombildades till aktiebolag 1973, Färsk Morotsaft i Borås AB. 1979 blev Peter Josefsson VD och ägare till 50 procent, för att 1982 ta över hela ägandet av bolaget. Det numera välbekanta Brämhults Juice AB (»BRÄMHULTS») är en efterföljare till detta sedan Peter Josefsson flyttade verksamheten till en fastighet som han förvärvat i Brämhult.

Detta är nog mer sant än vad Brämhults Juice AB själva anger på sina webbsidor; ett försök att rida på Berggrens förmodade goodwill.





Bilen Future, Sigvard och
 ägaren av Tosseryds Råsafter Lennart Josefsson.
(Ur Teknikens Värld 1956, nr 21.
Hela artikeln är länkad ovan.)



 
Åter till Profilernas startsida